Vem är det som berättar?

Perspektiv och berättarröst

Berättarrösten handlar om vem det är som berättar, det kan vara författaren eller en eller flera karaktärer i en roman och perspektivet handlar om varifrån rösten kommer och hur läsaren får se på berättelsen.

Man kan berätta i:
Jagform. Fördelen är att man är kommer nära den som berättar.  En nackdel är att man får se upp eftersom att man beskriver berättelsen genom EN karaktärs ögon, det vill säga jag. Jagformen är en stark röst, passar bra i biografier. Det vanligaste för nybörjare sägs det.

Tredje person – det finns två varianter.
Han/hon – begränsad tredje person.  En person i varje scen/en karaktär åt gången som gör något, ser något. Vi får se genom en viss persons ögon och bara veta det som den personen ser och  vet. Den här varianten är den vanligaste i böcker som ges ut idag. Och då används oftast preteritum – dåtid.

”Jim vaknade av att någon drog honom i tårna. Han flög upp och knuffade ner monstret som satt på sängkanten och skrattade.”

Läsaen kommer nära den karaktären genom att  läsaren bara kan se det den karaktären ser.

Andra varianten kallar man för den allvetande, oftast författaren, som vet allt om alla, vad alla känner och tänker.

Den allvetande berättaren har ofta författarens ”röst” och därmed författarens eget språk, alla låter mer eller mindre lika. Men ju mer man som läsare får närma sig en person, ju tydligare det är att man får se allt genom en viss persons ögon, desto mer kan man som författare låta språket färgas av den karaktärens egen röst, eget språk, ord, uttryck till exempel.

”Lotten såg två pojkar som slogs vid sidan av vägen.”

I detta exempel står det att Lotten ser två pojkar som slåss. Den allvetande berättaren berättar.

”Pojkarna knuffades och skrek och den större av dem puttade omkull den mindre. ”

Här ser man allt utifrån Lottens perspektiv. Man behöver inte läsa att hon ser pojkarna, det räcker med att man läser att det sker framför henne.

Den allvetande berättaren har ofta författarens eget språk., egen ”röst”, det vill säga att risken är stor att karaktärerna låter lika.

Men om författaren låter läsaren se genom en viss karaktärs ögon, då kan man också låta språket färgas av den karaktären.  Det är ett verktyg att använda om man vill dra in läsaren i texten.

Men blanda inte perspektiven, det är lätt gjort när man har ”flow” och skriver.  Försök att alltid renodla perspektiven. Om det är Lottens perspektiv kan läsaren bara se och veta det som Lotten ser och vet.

Ett tips är att det är ett effektivt sätt om man vill att Lotten ska dölja något för läsaren, att hon ljuger om något till exempel utan att det verkar konstigt. Läsaren ser ju de facto bara det hon ser, läsaren får bara veta det Lotten vet.

Och om man har valt ett perspektiv bör man hålla sig till det och inte blanda in flera andras perspektiv. Då blir det rörigt och läsaren vet inte vem som säger eller gör vad.

Vill man byta en karaktärs perspektiv kan man göra det efter en blankrad. Ny scen, nytt kapitel, nytt stycke, ny karaktär, nytt perspektiv.

Men inget är ristat i sten – om du/man är osäker, testa och känn efter vad som passar bäst – första eller tredje persons perspektiv.

Detta kommer vi såklart att prata om på kursen i Agnäs den 13 – 15 september. Det är snart! Kom!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *